– Ojämlikheten i tvångsvården speglar ojämlikheterna i hela psykvården. Nästan alla med schizofreni får mediciner, men
insatserna som gör livet värt att leva skiljer sig åt. Det som gör att man kan hantera sina relationer och sin ångest erbjuds jättesällan, trots att det är högprioriterat i de nationella riktlinjerna, säger Schizofreniförbundets vice ordförande Lennart Lundin i en artikel i senaste numret av tidskriften ETC.
En ny utredning från Socialstyrelsens visar att tvångsvården i Sverige är ojämlik. Samtidigt saknar många verksamheter
förutsättningar att följa vårdplanen för sin vanligaste patientgrupp, personer med schizofreni och liknande psykossjukdomar.
Schizofreniförbundets ståndpunkt är att tvångsvården behövs, men att vårdformen överanvänds. Ofta blir tvångsvården ett
återkommande inslag i livet för personer med schizofreni – inte sällan på avdelningar som saknar förutsättningar för att uppfylla
de nationella riktlinjerna för vård av patientgruppen.
– När man tvångsvårdas är det självklart att vården ska vara den absolut bästa. Man ska få bästa tänkbara medicinering,
psykoterapi och familjestöd. Det ska finnas något meningsfullt att göra, rekreation, utevistelse och motion. Så är det alldeles
uppenbart inte. Det är ofta trånga och underbemannade enheter som saknar egna psykologer, säger Lennart Lundin.